Sexualitet!

Ja, i detta inlägget tänkte jag skriva om sexualitet som rubriken så fint säger.

Tyckte det var dags för ett nytt inlägg och det var det första jag kom på, hoppas det duger (:

Kommentera gärna!

Iaf, det jag vill ha sagt om sexualitet är följande:

* Varför ska man som HBT person behöva "komma ut ur garderoben"?

* Betyder "komma ut ur garderoben" att alla från början sitter i en?

* Varför har bög blivit ett av de vanligaste själsorden?

Jag tycker det är så jävla fel att man utgår ifrån att alla är straight?! Alla föräldrar gör det, alla lärare gör det, alla, alla, alla gör det!

Om jag får barn någon dag så hoppas jag att ungen blir bög, flata eller bi! 

HBT personer är oftast trevligare, trots att de flesta i stort sett blir utsatta för trakasserier på ett eller annat sätt, de är oftast mysigare, mer kärleksfulla. Det är iaf den uppfattningen jag har fått.

Varför ska HBT personer behöva genomgå all stress, känna att det är fel på dem och stå inför sina föräldrar och vänner och berätta vad de har för sexualitet?

En straight tjej eller kille behöver aldrig stå framför sina föräldrar, som kanske hatar bögar och flator, och förklara att de inte tänder på det könet som samhället säger åt dem att göra?!

Det är FEL att man ska vara ANNORLUNDA bara för att man är HBT!

Visserligen är HBT personer mycket mer accepterade nu, det är inte som på 30-talet då det ansågs som en sjukdom och var förbjudet i stort sett.

Nej, idag accepterar man att alla inte är straight, men visst kollar man mer när det är två pojkar eller två flickor som står och pussas än om det är en pojke och en flicka?

HBT är långt ifrån vad det borde vara, det borde inte vara någonting alls. Ingenting märkvärdigt åtminstone.

Bög, gay, bögigt... Det flesta associerar nog dessa orden med något dåligt. Men varför?

De flesta bögarna är faktiskt jättesöta och snälla, det är inget fel på att vara bög, det är faktiskt jävligt manligt!

Att två killar har sex med varandra är något av det manligaste som finns! Tänk på det, innan du kallar någon bögjävel igen, han är tusen gånger så manlig som du är!

Jag själv borde inte vara den som är den, jag säger själv att saker är gay och bögigt osv och jag har tyvärr ingen ursäkt, jag är precis lika illa som alla andra, så egentligen borde jag inte klaga, men jag gör det iaf!

Sen det här med att "komma ut ur garderoben" som de flesta HBT personer få göra, betyder det att alla sitter i en garderob? Eller har HBT personer gått in i sin lilla garderob för att sedan kämpa för att komma ur den?

Låter inte vettigt någonstans enligt min mening...

Tillslut vill jag bara säga en sista sak. En sista liten sak innan jag avslutar det här otroligt dåliga inlägget.

Bara för att du hånglar med din bästa vän på fyllan eller var "kär" i en tjej i tvån betyder det inte att du är homo eller bisexuell, lägg av för fan!

Alla ska vara bi nu, speciellt alla emosar...

Det är sånt folk som förstör för oss andra, vi som är seriösa! Det är p.g.a sådana som er som vi får sagt till oss hela tiden att: "Det är bara en fas", "Det är bara något du fått för dig", "I tonåren flödar känslorna och man vill visa dem för alla, kille som tjej". 

Sluta nu, det är inte okej!

Nästa gång ska jag skriva om emosar eller fjortisar, kanske kombinerar det t.o.m! Hoppas ni blir provocerade som fan :)

Skönhetsoperationer!

Bröstimplantat står på schemat idag (:   Kommentera gärna

Jag har alltid, i stort sett hela mitt liv, haft tankar på att skönhetsoperera mig, plastikoperera.

Jag har alltid, sen jag var liten, hatat min näsa. Jag tycker den är alldeles för stor och tjock..

Självklart har jag alltid velat göra fettsugning eller bypass, för det är lätt och snabbt liksom, men ska börja träna nu iaf..

Iaf, nu funderar jag STARKT på att operera brösten. Jag vet att de inte har växt klart ännu, men om jag skulle bestämma mig för att göra en sådan operation så skulle jag behöver ett par, tre år på mig att spara ihop 35 tusen.

Jag tycker stora bröst är snyggt, jag har alltid velat ha stora bröst, alltså i proportion till min kropp.

Jag vill inte ha värsta monsterbrösten som tar över min kropp helt och hållet, så man ser ut som kissie ungefär.

Kissie

Dock har kissie världens finaste midja (på bilden, vet dock inte hur photoshopad den är)!

Iaf, just nu har jag bh storlek 75c, vilket jag förr tyckte lät som ganska mycket, men i proportion till min kropp är det ingenting nästan >:

Jag vill ha "lagom" stora bröst, några som passar perfekt till min kropp.

Jag förstår inte varför folk, speciellt andra tjej, kritiserar tjejer som opererar brösten?!

Det är ju ens egna val och de flesta, skulle nästan kunna säga alla, gör det för sin egna skull, för att de inte trivdes med de brösten de hade innan.

Sen att vissa drar nytta av att de har stora bröst, att många vill se det och blir glamourmodeller är ju en annan sak.

Bara för att man opererar sina bröst betyder det inte att man vill att alla ska titta på dom, fälla taskiga kommentarer och se en som en hora?

Skönhetsoperationer är något som jag personligen tycker att man får bestämma helt själv om det är okej eller inte. Vissa tycker säkert "Work with what god gave you" typ, men ibland räcker det inte.

Iaf, ta hänsyn, alla som har bröstimplantat vill inte vara porrskådisar!

Nästa gång ska jag skriva om sexualitet, mardrömmar/drömmar..

19 saker innan 19!

Jepp, idag klippte jag mohikan (:
Känns ganska skönt med lite mindre hår, dock är den inte färdig fixad än (:

Några saker jag bestämt att jag ska göra innan jag fyller 19.

* Tatuera mig [DONE]

* Pierca smiley/sternum

* Gå på tatueringsmässa [DONE]

* Resa någonstans med Toto

* Skaffa körkort

* Roadtrip

* Campa

* Klippa mohikan [DONE]
* Gå på strippklubb
* Ha sex utomhus med Toto
* Göra en kalender med lättklädda bilder till Toto
* Gå ner i vikt
* Börja springa
* Lära mig spela en låt på gitarr
*

Självskadebeteende!

Idag ska jag skriva om självskadebeteende som jag skrev i förra inlägget.

Jag har varit väldigt självdestruktiv, på många olika sätt.

Jag har skurit mig, klippt i mig, rispat, slått, rivit, bitit, överdoserat, självmedicinerat osv.

Det var inte längesen jag slutade skära mig, men jag är ändå stolt, jag är stolt för varje dag som går utan att jag självskadar.

Självklart finns det stunder då jag mer än allt annat vill leta fram rakbladet och karva i min hud, skära mig i bitar och dö.

Men jag faller inte längre för de frestelserna, de tankarna, jag är stark nog att stå emot när ångesten knackar på och praktiskt taget befaller mig att skära.

En av de värsta perioderna...

 Jag tänker alltid på min underbara flickvän när tankarna kommer, tänker på hur dåligt hon mår när jag skadar mig och hur dåligt jag mår när hon skadar sig, jag inser att det inte är värt 5 minuters lugn för en jävla massa skuldkänslor och svek!

Jag mår bättre nu, men för ett par år sedan var allt skit, det gick inte en dag utan att jag skar mig, jag mådde i stort sett dåligt konstant och ingenting kunde få mig riktigt glad...

Nu kan jag nästan en hel dag utan att skada mig eller ens tänka på det, men det är bara nästan.

På kvällarna brukar ångesten komma, ångesten över att jag inte kan somna, ångesten över hur fet jag blivit och alla tankar om att alla kommer lämna mig och att ingen egentligen tycker om mig.

Tankarna är värst, det är dom som får mig att flippa, dom får mig att tro saker som inte alls är sant och jag hatar nog mest av allt att jag inte riktigt förstår andra människor, hur de känner och att andra inte förstår mig eller hur jag känner.

Något av det som är värst när man skär sig är när folk "slutar bry sig". Alltså, när man börjar skära sig och folk upptäcker det så blir det ett jävla hallå, men efter ett tag med nya sår på armarna varje dag blir det vardagsmat.

De flesta säger inte längre någonting, inte som i början. Man vänjer ju sig tyvärr, hur man nu kan göra det?

Hur kan man egentligen vänja sig vid att ens dotter, son, kompis eller partner skär sig?

 Att personen tycker så illa om sig själv att den vill skära bort sig, eller att personen mår så dåligt att denne vill dö i stort sett hela tiden?

Det är sjukt, men så är det. Och när det väl kommer till det stadiet mår man, som självskadare, ännu sämre eftersom man tror ingen bryr sig längre och då kan man lika gärna gå och dö...

Provocerad?

Jag börjar sakta men säkert att må bättre, jag känner det varje dag, förutom de dagar jag faller ner i mitt gamla jag och allt går åt helvete...

Men det är inte så ofta och jag har tur som har min underbara flickvän, mina vänner och min familj.

Jag strävar efter egen lägenhet, kunna flytta hemifrån, ett jobb och att kunna leva som alla andra.

Jag vet att jag säkert kommer få massa kommentarer om att det bara är för uppmärksamhet och blabla. 

Visa mig någon som suttit och skurit i sin hud ENDAST för uppmärksamhet?!

Självklart vill man ha uppmärksamhet, från dem runt omkring, man vill att de ska se hur dåligt man mår.

Men det är också ett sätt att överleva, lär er det nu!

Blir antagligen något liknande om sånt här längre fram, det blev inte som jag hade tänkt mig men det får duga. Ge mig förslag på annat att skriva om! Puss

Ätstörningar!

Jag skrev igår att jag tänkte göra ett inlägg om ätstörningar och självdestruktivitet men jag tänkte att det blir bäst om jag delar upp det i två.

Ätstörningar är väldigt vanligt nu för tiden, vilket också är väldigt hemskt.

När jag var liten var jag rätt så tjock, eller väldigt tjock och jag blev retad för det.

Det var inget major och ingenting jag varken tänker på eller ältar idag men det fick mig att sluta äta och börja få ätstörningar.

Jag började få ätstörningar i 7:an, då var de milda och jag åt ganska normalt, bara mindre än tidigare.

Sen i 8:an - 9:an blev det värre, jag började svälta mig. Åt knappt någonting och när jag väl hade gjort det så spydde jag oftast upp det.

Den här perioden varade väl kanske ett år och jag gick ner ca. 10 kilo, vilket fortfarande inte dög för mig.

Jag skar i mig själv där jag hade som mest fett, en känsla av att jag skulle kunna skära bort allt. Sen blev skärandet ett beroende... (det tar vi i nästa inlägg)

Det har gått som i perioder för mig, vissa dagar svälter jag mig, ibland spyr jag och ibland hatar jag bara mig själv för hur jag ser ut.

Nu för tiden svälter jag mig inte så mycket, men blir glad om jag äter 2 mål per dag utan att tänka på det.

Jag spyr inte heller oprovocerat, men om jag spyr så blir jag nöjd, glad och mår bra.

Jag hatar att äta bland folk jag knappt känner, tror att de tycker jag är äcklig för att jag äter, för att jag redan är så tjock.

Jag tänker jämt och ständigt på vad jag äter, även om jag sällan följer mina tankar, och hatar mig själv efter jag ätit något onyttigt och när jag är riktigt mätt.

Jag blir glad när jag känner hungerkänsla, nöjd och pressar ibland mig själv att se hur länge jag klarar.

Jag har fortfarande lite problem med ästörningar, i vissa perioder vill säga. 

Jag vill gå ner 25 kilo, och ska försöka kämpa för det.

Till alla er som har svåra ätstörningar, ni som inte kan se på mat utan att må illa, ni som har sår på fingrarna och nästan inga kräkreflexer kvar p.g.a alla gånger ni tvingat er själva att spy.

Till alla er som kan se era revben tydligt och fortfarande tycker ni är tjocka.

Det starkaste man kan göra är att be om hjälp.

Såhär ville jag se ut en gång i tiden --->

Tbh, så vill jag det fortfarande...

Nästa gång ska jag skriva om självskadebeteende,  kommentera gärna! 

Eleanor McEvoy – Sophie 

Droger!

Jag ber om ursäkt för det tidigare inlägget, reklam om massa saker är ju inte så kul att läsa men sidan fungerar faktiskt så klicka gärna!

Ber också om ursäkt för otroligt långt inlägg, hoppas ni orkar läsa ändå (:

Iaf så hoppar jag direkt på nästan ämne som är just droger.

Jag har ingenting emot droger som koffein, nikotin osv däremot narkotika.

Jag vill att inlägget ska handla om droger i allmänhet och inte bara narkotika, även om det antagligen kommer bli mest det.

Jag tänker inte snacka om nikotin eftersom jag redan skrivit ett inlägg om det.

So here we go! Allt som är narkotikaklassat är enligt min mening okejj så länge man inte skadar någon, om möjligen sig själv. Men nu är det tyvärr inte så att narkotika inte förstör, narkotika kan förstör människor, familjer och liv!

Kan man verkligen vara så jävla beroende av någonting att man inte bryr sig om man dör så länge man får sig en sista roppe, gobbe, joint, lina eller vadfan det nu är man vill ha?!

Visst, man kan prova en gång, väldigt många har i sin ungdom (snackar om äldre människor nu alltså) provat iaf hasch, marijuana och kanske något mer, just för att de var unga och nyfikna och alla vuxna sa "Nej nej".

Jag har provat att röka på ett par gånger och jag gör det ALDRIG igen, jag fick en haschpsykos och det är ingenting jag vill uppleva igen! Never!

Narkotika är olagligt av en anledning, folk har antagligen sett hur det förstör och förbjudit det för att skydda folk!

Man kan uppleva rus på andra sätt, man behöver inte bli bäng för att kunna vara glad och berusad.

Och med berusad menar jag inte att man ska supa ner sig istället, alkohol har faktiskt fler dödsfall än någon annan drog, så nej alkohol är inget måste det heller.

Missbrukare är själviska, de tänker bara på sig själva, hur de ska få ihop pengar till nästa sil och allt annat slutar existera...

Deras familj, barn, fru/man, släkt, slutar existera för det finns bara en enda tanke i huvudet och det är hur gärna man vill bli hög igen!

(Nu är inte jag någon expert och det här är bara mina spekulationer! Släng

gärna till med en kommentar om du tycker jag var otydlig eller har fel!) 

 Jag har/hade en kompis som missbrukade.

Det började med att hon provade att röka på, sen gjorde hon det allt oftare, hamnade i fel gäng umgicks med fel personer och till slut hade hon väl provat det mesta antar jag.

En kväll tog hon en öd på tabletter hon hittat hos sin styvfar, och hon fick åka till akuten. Hon klarade sig som tur var utan skador.

Och hon fortsatte missbruka trots att både hon och alla runt omkring henne märkte hur jävla dåligt hon började må.  (biverkningar från drogerna fick henne att bli deprimerad)

Efter x antal försök att hjälpa henne, både jag och hennes andra vänner som gav de en efter en upp.

De sa upp kontakten med henne och hon lyfte inte ens ett finger för att försöka hålla dem kvar, hon hade ju sina pundar-kompisar som gav henne allt hon behövde antar jag.

Hon var en hur go tjej som helst, hon var snäll, rolig och kul att umgås med men det gick jävligt snabbt utför för henne tyvärr...

Jag har ingen kontakt med henne nu och har inte haft på ett tag, jag vet inte hur det går för henne men har hört att det går ganska bra.

Vet inte om hon har slutat missbruka eller inte, men jag hoppas det, för hennes skull.

Slutsatsen av allt det här är väl att narkotika öht är dåligt, både för den som använder och dem runt omkring.

Så drick kaffe istället, bruka droger och missbruka inte narkotika!

Nästa gång tänkte jag skriva både om ätstörningar och självskadebeteende eftersom det sitter ihop lite grann. 

Puss!

Få gratis saker!

Prova på att få saker gratis, man behöver endast svara på lite frågor!

Gör som jag, klicka på länken nedan och börja få dina gratis saker :)

http://www.supergratis.se/?r=78171 

Tatuerad! (19 saker innan 19)

Nu har jag äntligen gjort det!

Så jävla härligt och jag känner på mig att det kommer bli fler så snart jag har pengar och riktigt bra idéer :)

Några saker jag bestämt att jag ska göra innan jag fyller 19.

* Tatuera mig [DONE]

* Pierca smiley/sternum

* Gå på tatueringsmässa [DONE]

* Resa någonstans med Toto

* Skaffa körkort

* Roadtrip

* Campa

* Klippa mohikan
* Gå på strippklubb
* Ha sex utomhus med Toto
* Göra en kalender med lättklädda bilder till Toto
* Gå ner i vikt
* Börja springa
*

 

Kommentera gärna :)

Förbli barn!

Idag ska jag skriva om barn som växer upp för snabbt, inte okej enligt min mening!

Kollade lite på siimii på bilddagboken, en jävla massa fjortisar!

Jag har väldigt mycket emot fjortisar, av flera anledningar.

1. De skriker och är allmänt jobbiga.

2. De är fula och falska.

3. De beter sig som 25 men är i själva verket 14.

Sure! Jag har varit lite av en fjortis, det tänker jag inte förneka, men en sak jag inte gjorde som de flesta ungar gör nu för tiden är att växa upp för snabbt!

Jag var barn så länge jag kunde, och är fortfarande inte direkt mogen skulle jag vilja säga.

Bara för att man fyller 12 betyder det inte att man ska gå omkring och visa "tuttarna" (som de flesta inte har fått än men pushar up med bh), rumpan, sminka sig som horor, förta med alla killar, hångla, supa och knulla.

NEJ NEJ NEJ!

Är man 12 ska man fortfarande leka med dockor typ, iaf leka med sina vänner och inte springa på fester och bli av med oskulden!

Jag tror det är därför som allt fler ungdomar mår sämre och sämre, för att de tvingas växa upp, inte "får" leka så länge de kan och uppleva glädjen med att vara barn.

Bara all press med att växa upp och bli vuxna som de inte ens ska behöva stå inför förens 5år senare!

Jag sprang inte omkring på fester när jag var 12-13, jag söp inte förens jag var 16, jag lekte nog med barbie tills jag var 12, dock inte lika intensivt som när jag var 7 men ändå.

Än idag har jag ingenting emot att leka liten, jag gillar det, inget ansvar, man behöver inte ta hand om sig själv eller tänka på saker som framtiden och om man kommer bli framgångsrik eller hamna på en parkbänk..

Nu ska de ju börja med betyg redan i 6:an eller vad det är, det är också någonting som inte låter barn vara barn! Man ska inte behöva lägga ner hela sin barndom på att plugga för att kunna få ett jobb så man kan lägga ner större delen av sitt vuxna liv på att jobba och inte ha kul!

8:an är en bra årskurs att börja med betyg, man är fortfarande ung men man kan börja förbereda sig för framtiden, men det vuxna inte förstår är att det är jävligt svårt att veta vad man vill göra när man är 15 år.

Speciellt om man är som jag var och fortfarande ville vara barn.

Det jag vill ha sagt är, låt barn vara barn!

Låt inte fjortisar i 12-15 års åldern existera!

Nästa gång kanske jag skriver om självskadebeteende eller mobbning.

Snus och cigaretter!

Idag tänkte jag skriva om snus och cigg, nikotin helt enkelt.

Jag röker, och har precis börjat snusa.

Jag tycker inte det är något fel med något av det, det har jag aldrig tyckt.

Eller jo, när jag var liten tänkte jag att jag ALDRIG skulle börja röka, min far gjorde det och det rosslade så när han andades så det gjorde mig rädd.

Men i 4:an "rökte" jag min första cigg, det var väl munbloss om ens det, sen rökte jag inte igen förens i sommarlovet till nian.

Först rökte jag bara munbloss, delade med mina kompisar och sådär men sen började jag såklart med halsbloss eftersom det är så jävla onödigt att slösa pengar på cigg om man inte ens röker på riktigt! 

Sen i nian rökte jag på riktigt, jag var en rökare och jag fick faktiskt de flesta av mina vänner att prova och börja, jag är inte stolt över det men så var det.

Jag började när jag var typ15/16, nu är jag 18 och har bara några få gånger tänkt på att sluta men aldrig riktigt velat, det är så skönt att kunna lugna sig med en cigg och på sommaren är det helt underbart!

Nu ska iaf jag och min flickvän försöka sluta, vi har ett paket kvar och efter det ska vi trappa ner, egentligen har ingen av oss råd att röka och pengar är ju mer värt än att röka.

Det var lite om hur jag ställer mig till nikotin, men alla andra då?

Om man är en rökare så "måste" man stå ute i alla väder, regn, sol, snö och blåst.

Man får inte stå inne i busskurer och vänta om man har en cigarett i hanen och man får ständigt ta skit av ickerökare.

Speciellt gamla tanter och gubbar som klagar och andra pretentiösa människor som tor de är mycket bättre eftersom att de inte röker.

Visst att folk kanske inte vill andas in andras rök om de själv inte röker men varför kan inte de då flytta på sig istället för att gå fram och skälla?

Det är inte så jävla svårt att flytta sig några meter, nej visst men är det allmän plats där man FÅR stå och röka så kan de inte fösa bort en bara för att man röker.

Jag tycker att var person ska få välja själv och alla andra som inte tycker som dom, som inte röker kan hålla det för sig själva och flytta på sig istället!

En människa är inte sämre bara för att denne väljer att röka eller bruka nikotin på annat sätt.

Nästa inlägg handlar nog om gamla surkärringar och ilska gubbar, kände att jag blev lite arg på dom nu.

kommentera gärna :)

Wait... what?

Slänger in några bilder för det var så längesen det blev nya bilder på mig.

Här är dom iaf! (Är det otroligt egotrippat att ha en bild på sig själv som bakgrund på mobilen? :$) 

Kärlek

Fick lust att skriva lite om kärlek. (jag skriver ur mitt perspektiv och du kanske har andra åsikter!)

Det som är så jävla komplicerat och som ingen kan förstå sig på.

Kärlek för mig kanske är en helt annan grej för dig.

För mig är kärlek Veronica Rhedin, min fina flicka <3

Hon stod vid mig, lämnade mig inte ens när jag var så dum och lämnade henne.

Hon lät mig aldrig glömma att vi älskar varandra, och det är bra.

Hon har ALLTID funnits för mig, trots att jag skrikigt, gapat, spottats och gråtit, skurit, hotat, slagits och bedragit.

Hon har ALLTID stannat vid min sida, aldrig avsiktligt sårat mig.

Hon älskar mig villkorslöst och oändligt och jag älskar henne likadant.

Hon och jag har tur som har träffat varandra, det är få människor som har sån tur som vi har haft :)

Kärlek till kompisar är en sak, man kan säga att man älskar varandra men det är aldrig den där brinnande kärleken, den man lever för.

Det kanske låter hemskt och som att jag inte bryr mig om mina kompisar, men det gör jag faktiskt.

Ibland orkar jag inte bry mig bara, ibland är det skitsamma om dom dör för jag orkar inte bry mig.

Innerst inne känner jag ju såklart inte så, men när jag mår sådär, inte orkar bry mig, då känner jag att det är skitsamma.

Kärleken till ens partner är en annan. 

Älskar man verkligen personen man är tillsammans med så vill man dela varje minut av sitt liv med den personen. Man låvar att komma tillbaka snart om man ska hämta en grej i köket, man ringer varandra om man ska gå på toa för man saknar varandra, man skrattar och gråter tillsammans, sover och vaknar tillsammans.

Är man nykär är det kanske lite mer som i den ovanstående texten, men tiden blir det mer rutin., men man behöver inte skippa all romantik för det!

Ett litet sms på morgonen där man säger "Godmorgon! och "Glöm inte att jag älskar dig". Kanske en liten lapp på köksbordet innan man går till jobbet som ens partner kan läsa när den går upp. Det är väl inte för mycket ens om man varit tillsammans 2 år eller 20 år?

All kärlek kan inte vara för evigt, ibland behöver man kanske en paus, den kan vara 1 timma, en dag eller en vecka. Så man får sakna varandra lite, även om det är hemskt och sen älska varandra ännu mer när man ses igen. Det behöver inte betyda döden bara för att man inte ses på en dag även om jag känner det så.

Men jag försöker förstå att man kan behöva en paus.

Nu orkar jag inte skriva mer, kommentera gärna :)

http://www.youtube.com/watch?v=bCUIPCbjfzs