Självskadebeteende!

Idag ska jag skriva om självskadebeteende som jag skrev i förra inlägget.

Jag har varit väldigt självdestruktiv, på många olika sätt.

Jag har skurit mig, klippt i mig, rispat, slått, rivit, bitit, överdoserat, självmedicinerat osv.

Det var inte längesen jag slutade skära mig, men jag är ändå stolt, jag är stolt för varje dag som går utan att jag självskadar.

Självklart finns det stunder då jag mer än allt annat vill leta fram rakbladet och karva i min hud, skära mig i bitar och dö.

Men jag faller inte längre för de frestelserna, de tankarna, jag är stark nog att stå emot när ångesten knackar på och praktiskt taget befaller mig att skära.

En av de värsta perioderna...

 Jag tänker alltid på min underbara flickvän när tankarna kommer, tänker på hur dåligt hon mår när jag skadar mig och hur dåligt jag mår när hon skadar sig, jag inser att det inte är värt 5 minuters lugn för en jävla massa skuldkänslor och svek!

Jag mår bättre nu, men för ett par år sedan var allt skit, det gick inte en dag utan att jag skar mig, jag mådde i stort sett dåligt konstant och ingenting kunde få mig riktigt glad...

Nu kan jag nästan en hel dag utan att skada mig eller ens tänka på det, men det är bara nästan.

På kvällarna brukar ångesten komma, ångesten över att jag inte kan somna, ångesten över hur fet jag blivit och alla tankar om att alla kommer lämna mig och att ingen egentligen tycker om mig.

Tankarna är värst, det är dom som får mig att flippa, dom får mig att tro saker som inte alls är sant och jag hatar nog mest av allt att jag inte riktigt förstår andra människor, hur de känner och att andra inte förstår mig eller hur jag känner.

Något av det som är värst när man skär sig är när folk "slutar bry sig". Alltså, när man börjar skära sig och folk upptäcker det så blir det ett jävla hallå, men efter ett tag med nya sår på armarna varje dag blir det vardagsmat.

De flesta säger inte längre någonting, inte som i början. Man vänjer ju sig tyvärr, hur man nu kan göra det?

Hur kan man egentligen vänja sig vid att ens dotter, son, kompis eller partner skär sig?

 Att personen tycker så illa om sig själv att den vill skära bort sig, eller att personen mår så dåligt att denne vill dö i stort sett hela tiden?

Det är sjukt, men så är det. Och när det väl kommer till det stadiet mår man, som självskadare, ännu sämre eftersom man tror ingen bryr sig längre och då kan man lika gärna gå och dö...

Provocerad?

Jag börjar sakta men säkert att må bättre, jag känner det varje dag, förutom de dagar jag faller ner i mitt gamla jag och allt går åt helvete...

Men det är inte så ofta och jag har tur som har min underbara flickvän, mina vänner och min familj.

Jag strävar efter egen lägenhet, kunna flytta hemifrån, ett jobb och att kunna leva som alla andra.

Jag vet att jag säkert kommer få massa kommentarer om att det bara är för uppmärksamhet och blabla. 

Visa mig någon som suttit och skurit i sin hud ENDAST för uppmärksamhet?!

Självklart vill man ha uppmärksamhet, från dem runt omkring, man vill att de ska se hur dåligt man mår.

Men det är också ett sätt att överleva, lär er det nu!

Blir antagligen något liknande om sånt här längre fram, det blev inte som jag hade tänkt mig men det får duga. Ge mig förslag på annat att skriva om! Puss