Jag skrev igår att jag tänkte göra ett inlägg om ätstörningar och självdestruktivitet men jag tänkte att det blir bäst om jag delar upp det i två.
Ätstörningar är väldigt vanligt nu för tiden, vilket också är väldigt hemskt.
När jag var liten var jag rätt så tjock, eller väldigt tjock och jag blev retad för det.
Det var inget major och ingenting jag varken tänker på eller ältar idag men det fick mig att sluta äta och börja få ätstörningar.
Jag började få ätstörningar i 7:an, då var de milda och jag åt ganska normalt, bara mindre än tidigare.
Sen i 8:an - 9:an blev det värre, jag började svälta mig. Åt knappt någonting och när jag väl hade gjort det så spydde jag oftast upp det.
Den här perioden varade väl kanske ett år och jag gick ner ca. 10 kilo, vilket fortfarande inte dög för mig.
Jag skar i mig själv där jag hade som mest fett, en känsla av att jag skulle kunna skära bort allt. Sen blev skärandet ett beroende... (det tar vi i nästa inlägg)
 |
Nu för tiden svälter jag mig inte så mycket, men blir glad om jag äter 2 mål per dag utan att tänka på det.
Jag spyr inte heller oprovocerat, men om jag spyr så blir jag nöjd, glad och mår bra.
Jag hatar att äta bland folk jag knappt känner, tror att de tycker jag är äcklig för att jag äter, för att jag redan är så tjock.
Jag tänker jämt och ständigt på vad jag äter, även om jag sällan följer mina tankar, och hatar mig själv efter jag ätit något onyttigt och när jag är riktigt mätt.
Jag blir glad när jag känner hungerkänsla, nöjd och pressar ibland mig själv att se hur länge jag klarar.
Jag har fortfarande lite problem med ästörningar, i vissa perioder vill säga.
Jag vill gå ner 25 kilo, och ska försöka kämpa för det.
Till alla er som har svåra ätstörningar, ni som inte kan se på mat utan att må illa, ni som har sår på fingrarna och nästan inga kräkreflexer kvar p.g.a alla gånger ni tvingat er själva att spy.
Till alla er som kan se era revben tydligt och fortfarande tycker ni är tjocka.
Det starkaste man kan göra är att be om hjälp.
Såhär ville jag se ut en gång i tiden --->
Tbh, så vill jag det fortfarande...
Eleanor McEvoy – Sophie
"Till alla er som har svåra ätstörningar, ni som inte kan se på mat utan att må illa, ni som har sår på fingrarna och nästan inga kräkreflexer kvar p.g.a alla gånger ni tvingat er själva att spy.
SvaraRaderaTill alla er som kan se era revben tydligt och fortfarande tycker ni är tjocka.
Det starkaste man kan göra är att be om hjälp."
Man måste också inse problemet först innan man kan ta emot hjälp, vilket de flesta av oss förnekar...
SvaraRaderaBra och fint skrivet!!!
SvaraRaderaJag är/var en av dem med svåra ätstörningar. Ligger inlagd sedan snart 7 månader tillbaka och har nått normalvikt men hatar mitt utseende och vill inget hellre än att gå ner till min målvikt. Jag är rädd för spöket inuti och tycker att du är väldigt stark som klarar av att konfrontera det!!! Alla klarar inte av att någonsin "sätta sig över" sin ätstörning, men du är en förebild på sätt och vis.
Tillåt inte demonerna och spökena att tala om för dig när du är fin och inte - jag tycker du verkar vara grymt vacker både på insidan och utsidan!!!
Du skriver sjukt bra, jag har ibland svårt att äta, men det är inte direkt ätstörningar. Men jag "säger" som dig, att jag svälter mig ibland och att jag mår bättre när jag känner mig hungrig.
SvaraRaderaDu skriver riktigt bra inlägg ! :)
Tack så mycket!
SvaraRaderaÄr själv en sån som halkar fram och tillbaka mellan något jag kallar "nästan ätstörd" till "normal". Jag vill liksom inte kalla mig själv "ätstörd" för jag anser inte att jag är det, även fast jag äter mindre än jag antagligen borde, äter ganska strikt när jag äter "normalt" och tänker alltid innan jag äter om jag verkligen behöver äta . Vissa dagar tänker jag inte ens på att jag bara äter en-två gånger och blir glad när jag märker att bara det fått mig att gå ned ytterligare 4 hg eller något. Jag vet inte om jag bör be om hjälp, känns liksom inte som om jag behöver det . Tycker du är stark som konfronterar din egen ätstörning!
SvaraRadera