Mitt liv som flata!

Ja, det var många som reagerade väldigt starkt på mitt inlägg om HBT personer så jag tänkte skriva lite om mitt liv, mitt liv som HBT person, vad jag har fått uppleva, både positivt och negativt!
Haters are welcome!


Jag insåg när jag var 13/14 år att jag inte bara svingade åt ena hållet.
Jag var inte som de flesta av mina vänner som blev kära i nya killar varje vecka och pratade om killar, om hur snygga de var osv.
Jag var bara "kär" i en kille när jag var mellan 10 och 12 typ, jag kollade aldrig på killar på samma sätt som mina vänner, blev inte helt galen och fnissig när en typiskt snygg kille gick förbi osv.


Iaf, när jag insåg att jag gillade tjejer, blev jag inte direkt förvånad över mina tankar, jag hade ju nästan alltid känt det på mig. 
Den första personen jag sa det till var Mikaela, hon tog det precis som jag hade hoppats.
Hon skämtade lagom mycket men stöttade mig ändå (: (så tack för det Mickan)


Sen var det inte så mycket mer med det egentligen, förens i nian då jag träffade Veronica, the love of my life.
Hon var en av de söta, små sjuorna som började på skolan och jag och mina kompisar var ju stora, tuffa nior.


Det som är lite pinsamt att erkänna är kanske att jag trodde hon var kille, men till mitt försvar var/är hon butch och hon var liten (alltså pubertets liten) så det var inte så lätt.
Anyways, jag tyckte hon var jättesöt från första gången jag såg henne och när jag fick reda på att hon faktiskt var en tjej började jag tänka väldigt mycket.
Det började som ett skämt, att jag var kär i en "tjej" och blabla men jag kände direkt att jag hade  känslor för henne, skaffade fram hennes msn, började chatta och senare smsa. 
Jag förklarade för henne att jag trodde jag började bli kär i henne, trots att vi inte ens hade pratat med varandra och på den vägen har det varit.


Vi började ses och fattade snabbt tycket för varandra, men reaktionerna på skolan när vi visade helt öppet att vi var tillsammans och allt var inte alltför positiva.
En av mina vänner fick kommentaren "Vågar du verkligen vara med henne? Är du inte rädd för att det smittar?" 
Mikaela har blivit kallad flata osv bara för att hon var med mig.
Men vi backade aldrig och jag kommer fortfarande ihåg hur stolt jag var första gången jag gick och höll Veronica i handen genom korridorerna i skolan..


Stå på er för fan, ingen har rätt att klanka ner på dig för att du inte är som dom :)

Gör min blogg till din startsida!